Jag tänker ibland på hur långt jag kommit. Mitt mående är så mycket bättre nu efter operationen och jag har aldrig mått så bra i mitt liv som jag gör just nu. Mina ärr är bleknade, dosetten är nästan tom och vissa diagnoser är ett minne blott. Jag har inte haft en psykolog sedan jag flyttade från Stockholm och frågan är om jag behöver en längre. Jag tror inte det. Imorgon ska jag söka ett jobb för att komma tillbaka till det ”normala” livet.
Att jag åkt in och ut på sjukhus de senaste 6 åren är ett smärtsamt minne, men det är bara det. Ett minne. Att jag skulle behöva det igen är inte ens på tapeten, det är så långt borta nu. Ett annat liv. Andra minnen.

Jag tror den här flytten var det bästa jag kunde gjort. Jag tror att skaffa hund var den bästa investeringen för mitt mående. Jag tror att jag blir en starkare människa varje dag.

Jag är generellt sett ganska dålig på att läsa bloggar, för när jag väl gör det så blir jag så ledsen över att många av mina bloggvänner mår så dåligt. Fortfarande. Inte mycket har ändrats. Jag har hittat en del bloggar som skulle kunna ses som rena kopior av min gamla blogg där jag skrev om psykisk ohälsa. Men det finns fortfarande en stor skillnad, då många av mina ”kopior” spottar ut sig namn på preparat och visar färska skärsår (vilket jag som nykter självskadare tycker är extremt triggande) vilket är något jag aldrig gjort i min förra blogg. Jag hade många unga läsare och ville vara en förebild och det är så tråkigt att se hur folk kan med sig själva när de triggar sina läsare.

Jag vill ju att ni ska må bra också! Det är så orättvist ibland. Men håll ut – Det blir bättre.